cluelez

Alla har vi vårt sätt att förgylla vardagen, på figy kanske det handlar om att spendera mer tid i ugglan än på lektionerna, på jobbet kan det vara att unna sig en bulle till kaffet. Småsaker helt enkelt. Jag och Linus pratade om detta för ett tag sen och vi kom fram till en person som tar detta till det yttersta. Körskolans egen Arne. Han lever för sina vardagsglimtar, kör på sina rutiner och utsätter osäkra tonåringar i trafiken för samma tester varenda dag.
Jag har två exempel som vi utsattes för.

Det ena är att man får köra upp vid OK/Q8 på halmstadvägen sen in på lite småvägar där. Arne blir tyst, vart ska jag? Bara fortsätt säger Arne. Plötsligt tvärnitar hela bilen, jag tänkte nu jävlar körde jag sönder hela skiten. Vad hände frågar jag med en darrande röst, här får du väl inte köra svarar han självsäkert, men du sa ju att jag skulle fortsätta, ja men jag sa aldrig att du skulle köra rakt fram. Då sitter det tydligen en lite skylt där som betyder att här får man fan inte köra. Jag skämdes och backade tillbaka bilen, Arne satt jämte så nöjd, han hade lyckats ännu en gång. Ett annat exempel är när man får köra nerför Amerikabacken, man närmar sig korsningen och börjar sakta in. Kör, KÖR, KÖÖÖÖÖÖÖR skriker Arne och man tar en korsning i panik, utan att titta och fortare än någonsin.

Vet du hur jag visste att det inte kom några bilar frågar han, jag kollade i dom vinklade källarfönsterna på byggnaden tvärs över. Så man ska förlita sig på fönster i trafiken nu för tiden, vad ville han få ut av detta? Skulle jag släppt ratten och gett honom en slowclap? Jag sa inget, jag var helt tyst, chockad.
Men Arne han satt jämte med ett leende som knappt fick plats i bilen.

Mina egna vardagsglimtar? Det har jag inga, jag lever för helgerna.