cluelez

Livet är en fest, det skanderade Nationalteatern någon gång på 70-talet.
Jag tänkte faktiskt på just denna låten idag när klockan ringde 04:20. Om hur allt när jag stiger upp ur sängen går tillbaka till rutinerna efter att ha levt i någon sorts bubbla där verkligheten inte kan nå en.  
Jobba, träna, tidsinställd sömn och vänta på den allt för korta helgen.

Tankarna går alltid i samma banor efter semestern; Varför i helvete spelar jag fotboll? Och vad gör jag kvar på det där skitjobbet? Jag kanske skulle säga upp lägenhet och jobb för att sedan bara sticka?
Det går några dagar och man sjunker sakta ner i kvicksanden, man stampar och stampar men man kommer ingenstans. Tillslut så når man botten, och här brukar man stå jävligt stadigt i ca 47 veckor.
Ibland lyckas jag kravla mig upp till ytan, när jag skrapar en lott eller spelar på lotto och hoppet ger mig lite kraft. Efter ca 10 sekunder så står jag där uppgiven på den där satans botten igen.

Det är fan dags nu att någon person som är närmare födseln än döden får visa upp sig i tv och skrapa fram miljonerna.
Den personen är jag, jag vet det, jag känner det i luften.

Sen stängde dom och vi gick hem, vår fredagsdröm var slut
Jag spydde i en rännsten, blev utskälld av en snut
Men glöm din värk i hjärtat och glöm ditt kneg min vän
För snart så är det fredag, då försöker vi igen
 
Lite tragiskt inlägg kanske men det får ni fan ta, första dagen på jobbet.