cluelez

Alla har vi vårt sätt att förgylla vardagen, på figy kanske det handlar om att spendera mer tid i ugglan än på lektionerna, på jobbet kan det vara att unna sig en bulle till kaffet. Småsaker helt enkelt. Jag och Linus pratade om detta för ett tag sen och vi kom fram till en person som tar detta till det yttersta. Körskolans egen Arne. Han lever för sina vardagsglimtar, kör på sina rutiner och utsätter osäkra tonåringar i trafiken för samma tester varenda dag.
Jag har två exempel som vi utsattes för.

Det ena är att man får köra upp vid OK/Q8 på halmstadvägen sen in på lite småvägar där. Arne blir tyst, vart ska jag? Bara fortsätt säger Arne. Plötsligt tvärnitar hela bilen, jag tänkte nu jävlar körde jag sönder hela skiten. Vad hände frågar jag med en darrande röst, här får du väl inte köra svarar han självsäkert, men du sa ju att jag skulle fortsätta, ja men jag sa aldrig att du skulle köra rakt fram. Då sitter det tydligen en lite skylt där som betyder att här får man fan inte köra. Jag skämdes och backade tillbaka bilen, Arne satt jämte så nöjd, han hade lyckats ännu en gång. Ett annat exempel är när man får köra nerför Amerikabacken, man närmar sig korsningen och börjar sakta in. Kör, KÖR, KÖÖÖÖÖÖÖR skriker Arne och man tar en korsning i panik, utan att titta och fortare än någonsin.

Vet du hur jag visste att det inte kom några bilar frågar han, jag kollade i dom vinklade källarfönsterna på byggnaden tvärs över. Så man ska förlita sig på fönster i trafiken nu för tiden, vad ville han få ut av detta? Skulle jag släppt ratten och gett honom en slowclap? Jag sa inget, jag var helt tyst, chockad.
Men Arne han satt jämte med ett leende som knappt fick plats i bilen.

Mina egna vardagsglimtar? Det har jag inga, jag lever för helgerna.

Satt i en taxi på väg hem till hotellet klockan halv sex i Lördags/Söndags. Stämningen var god i taxin, jag och chauffören byggde upp någon slags konstig relation. Vi jävlades med varandra hela resan, skämtade om allt, det var som att han var min förlorade barndomsvän, dock kanske 20 år äldre.

Sen säger han en kommentar som får mig att tänka, va fan, sa han verkligen det?

- Robert do you know who you look like?
- No
- You look like Michael Jackson, but more handsome and white

Anledningen till att jag reagerade var att det inte var första gången jag fick höra att jag ser ut som honom.
Den första gången reagerade jag inte alls, trodde att det var något som var taget ur luften. Men när man får höra det en andra gång, är det då definitivt? Jag ser fan inga likheter iallafall.


Robert                                                                      Michael

- Snyyyyyygt

- Vadå?

- Du kom in på Fredagsstämpeln

- Ne jag var inte ute igår och fick denna nu precis
- Haha ne du
- Du kan nog kolla på allas armar här inne och jag tror att du får se samma resultat
- Nej det är fredagsstämpeln
- Jaha men då har jag väl fått fel för jag var inte ute igår
- Men du är ju inte äldre än 18
- Jag är faktiskt 22
- Jo ok, men du, snyggt det där med stämpeln.

Ska trycka upp en t-shirt med mitt körkort på bröstet.

Jag har lyckats med att ta sönder skärmen på min mobil idag. Den är numera utsmyckad med sprickor och den andas ut mörker. Ett mörker, en svärta som får min lever att känna sig som en albino. Jag har nog aldrig kännt sådan frustration när jag hör min sms signal som jag gör just nu.
Är det någon gammal släkting från staterna som vill skänka pengar? Är det årets fest på gång?

Ett annat problem är hur jag ska kunna ta mig upp på morgonen då min mobil även funkar som min väckarklocka.

Kollade upp vad bytet på displayen skulla kosta, 1700 sa han glatt. Dra åt helvete tänkte jag då, det är ungefär vad jag köpte den för.
Man är beroende av den lille saten och jag kan inte göra någonting annat än att gå och köpa mig en ny.

Det är nämligen inte så lätt för mig att hämta ut försäkringspengar.

Har ni tänkt på det här med att köpa stöldgods? Det är inte så jävla smart va?